Tidig eftermiddag, lördag, och jag beger mig ut som så många gånger förr, ut till närmaste natur, min oas, min, och många andras andrum i staden; Långholmen. Två broar leder över till ön. Pålsundet som bildas mellan Långholmen och Söder Mälarstrand är tömd, så när som två enkla gamla träbåtar. Vattnet slipper nu dela uppmärksamheten utan får ta plats. Mörkt och lugnt flyter det fram och bidrar till känslan av den ro som infinner sig på hösten. Kanotuthyrningen är igenstängd och Brofiket igenbommat. Solen skiner och ön reflekterar solljuset genom sina gula höstlöv. Långholmen, som jag i dag associerar med natur och frihet har förr, paradoxalt nog, förknippats med straff och fångenskap. Men det var innan fängelset med sina höga murar tömdes år 1975.

Mellan de två små broarna, där väldiga järnpelare bär upp Västerbron, hittas ett annat säkert tecken på att hösten är här, för sommarens husbilsparkering har skiftat användningsområde. Här har byggts upp vita kapell, där de dyrkade träbåtarna ska få vila. Entusiasterna vandrar omkring i gångar bildade av båthusraderna. Äldre män går med nedböjda huvuden, helt koncentrerade på att lösa övervintrandets problematik. Fast beslutsamma, med sina slitstarka arbetskläder på, och mössor som vittnar om att de har varit här sedan tidig morgon, utför de idogt sina sysslor. Gruset på planen dammar, hammarslag mot plåtställningar ljuder och sågmaskiner kapar trä; som lätet av snabba motorcyklar som drar förbi, om och om igen. Dunkandet från den ständiga trafiken på Västerbron påminner om att storstaden är nära. Då och då joggar någon förbi och bryter känslan av arbetsplatsmiljön abrupt. Någon har backat upp bilen för att tömma båten från de textilier som annars kan förstöras av fukt. En man visar stressat upp sina skitiga händer för att demonstrera att han är upptagen med jobbiga saker och att det är bråttom nu. Naturen har gjort dem till slavar under årstidernas skiftningar.

Då möter jag Per, han pekar stolt med hela armen mot miljömärkningen, Blå Flagg. Den visar upp att det här är en båtklubb som värnar om miljön. Det är en internationell utmärkelse och klubben var den första i Stockholm som fick den. Båtklubbens medlemmar undviker att använda farliga båtbottenfärger och sedan tre år tillbaka finns det en speciell spolanläggning med tillhörande reningsverk. De kvarvarande farliga ämnena hamnar därför inte i marken eller i vattnet.

Ett charmigt gammalt rödmålat trähus, byggt i vinkel med en kvadratisk storstuga, utgör Heleneborgs Båtklubbs samlingsbyggnad. Ut mot vattnet vetter ett fönsterparti skapade av flera små fönsterrutor som satts samman och upptar hela väggen. På våren, när båtarna på nytt ska sjösättas, firas det med stor fest i lokalen. Men på hösten, när det tunga arbetet är över, blir det ingen fest alls, muttrar mannen som står bredvid mig och sliter i sin presenning.

Inne i båthuset pryder en väggmålning väggen mittemot fönsterpartiet, den går i ljusa blå färger, är naivistiskt målad och vittnar om den glada fria känslan av att vara ute på böljan den blå. Det är högt i tak, inredningen andas mestadels åttiotal: tunga bord och skramliga stolar som fastnar i den mönstrade bruna plastmattan. Det luktar instängd fuktig sommarstuga. Mot bortre väggen står ett piano, som har passerat sina glansdagar och en musikanläggning från 90-talet är installerad. Årtionden har blandats här inne. Det känns som att det har tillkommit saker, lite i taget, sedan huset byggdes 1959.

Men nytt liv är på väg in. Utanför, framför huset, irrar familjer omkring och har börjat pynta. Det ser bisarrt ut; ett stort fejkat spindelnät har satts fast högt upp i en lyktstolpe och letar sig sen ner längst sidorna likt ett draperi. En svart papperspindel klättrar i nätet; det vankas barnkalas. Intill huset står ett uråldrigt träd, en muterad ask som passar utmärkt in i stämningen. Den så kallade Valkaskens stam buktar ut och vrider sig om vartannat, något groteskt men ändå vackert. Trädet ska ha nämnts i skrift år 1733 och funnits i fängelseträdgården.

Barnen ska få leka livet, genom att försöka skrämma ihjäl varandra. Och utanför har naturen och båtarna förberetts för att om igen få vila.

Ida Åkesson